- Southpaw Grammar -

Jag har bloggat på totalt tre ställen. Av dessa är jag minst nöjd med blogg.se. Faktum är att bogg.se erbjuder en riktig skitplattform. Rakt igenom värdelös, speciellt såhär i 2.0 och iphone-tider. Därför flyttar jag hela bloggfanskapet till en ny adress. Från och med nu hittar ni mig på Tumblr. Adressen är http://jenspersson.tumblr.com Så till alla mina 5 läsare - se till att uppdatera era RSS-läsare! Vem vet vad ni går miste om annars.

Och till dig som överöste mig med komplimanger i kommentarsfältet till inlägget nedan: TACK! Jag hoppas du följer med till min nya adress.

Ny tid, ny strid. Nu kör vi! (Och som en liten treat: När min iphone anländer i veckan kan ni även förvänta er ett mikro- och fotobloggande utan dess like.)

Hörrni, jag funderar på ett nytt spännande format till bloggen. Kan det här vara något kanske?

Idag skiner solen med viss tillförsikt över Stockholm. Temperaturen är därför av menlös karaktär. Det är varken varmt eller kallt utan snarare ljummet och fuktigt. Min längtan efter hösten håller därför i sig och så även min längtan efter att kunna klä sig som en normal människa utan att producera mer svett än en tågvagn på väg till Spandau. Modebloggandet fortsätter därför (vilket även är ett resultat av min extrema London-abstinens och bristande monetär handlingskraft).




Förresten! Två snabba mediarelaterade reflektioner:

Reflektion 1: Hur har den här Jonas respektive Daniel Westling råd med sina cpdyra ringar? Okej Daniel tjänar väl hyffsat men vad gör egentligen den här Jonas? Kör de Finax-lån och ser det som en investering? Vanligt baknklån med sin kommande adelstitel som säkerhet? Är det sponsgrejer? Det sista är ju en kittlande tanke. Tänk hur den här Jonas för första gången ska visa upp ringen tillsammans med Madeleine och precis när det samlade pressuppbådet ska börja ta kort så säger han "Vänta!" samtidigt som han hivar upp en stor skylt från Alberts Guld eller Guldfynd. Och när Madde förvånat tittar på honom svarar han bara "Älskling, krisen påverkar oss alla. Jag fick tänka om lite". Hä hä!

Reflektion 2: Räcker inte tjatet om den här Apoliva-reklamen nu? Ja menar varenda svensk tidning har skrivit om den i vad som känns som en veckas tid nu. Vilken svältkatastrof fick kliva åt sidan den här gången kan man undra.....

Jag är ingen direkt sommarmänniska. Jag är heller inte så jätteförtjust i varma klimat. Men samtidigt har ju sommaren sin charm, i små doser. Däremot älskar jag hösten. September-oktober-november - det är mina månader. Allt är perfekt. Folk är inte sådär fruktansvärt övertända och sugna på att göra saker helahelahelatiden. Det pratas inte konstant om det fina vädrets vara eller icke vara. Man känner ingen press på sig att vara varken glad eller ledsen eftersom ingen har några direkta förväntningar. Och man slipper vara varm och svettig. Av ovanstående anledningar längtar jag därför en smula efter hösten just nu.

En månad som dock är totalt jävla onödig är den vi befinner oss i just nu - augusti. Det är varken varmt eller kallt. Det är inte sommar och inte höst. De flesta har inte semester fast än vissa fortfarande har det. Jobbet har startat men ändå inte på riktigt. Man kan inte köpa några nya kläder eftersom alla butiker befinner sig i något säsongsbetonat vakum mellan sommar och höst. Alla uteställen går på tomgång i väntan på nya tider. Augusti är kort och gott en månad fylld av väntan.

Just den här kvällen är dessutom synnerligen augusti-typisk. Jag ligger i soffan och är varken glad eller ledsen - mest rastlös och lite lätt likgiltig. Jag försöker hitta något att se fram emot i den närmaste framtiden, men finner ingenting. Jag bara ÄR, vilket är sällsynt tråkigt. Jag behöver verkligen något att hålla i just nu och något att fokusera på. Ett MÅL. Men jag vet att augusti månad sällan bjuder på något sådant. Så istället får man ligga här i soffan med halvöppen mun och likgiltiga ögon och hoppas att de härligt regntunga höstmolnen snart dundrar in över oss med buller och brak. Det är lätt att jag känner mig lite Nemi när jag sägger det men få saker får mig så rofylld som döda löv och kall asfalt. PREACH!

En annan sak som är bra med hösten är att man slipper klä sig som en idiot. Vi män begränsas under sommarhalvåret till skjorta och jeans alternativ t-shirt och shorts. Typ. Försöker man klä sig ordenligt så blir man svettig och äcklig. Sommarklädseln är jobbig och excentrisk medan hösten är mer sober. I höst tänker jag mig något sånt här:

Inte för att skryta, men jag är jävligt bra på att laga mat. Okej kanske inte sådär kock-bra, men åtminstone tre, fyra snäpp över den genomsnittlige hemmakocken. För att vara kock-bra måste man böra konfitera, slunga, göra puré och mousse på okända svampar och skaldjur. Jag är inte riktigt där, ännu. Men som sagt; för att vara hemmakock står jag mig bra mot konkurensen.

Idag gjorde jag en av mina nya favoriter: Ugnsgrillad majskyckling fylld med vitlöks- och persiljesmör (stuva in det innanför skinnet och snåla inte!), tillsammans med gräddstuvad blomkål kryddad med färsk timjan, vitlök och spadet från kycklingen. Det blir helt magiskt gott, jag lovar er. Testa själva! Glöm inte att gnida in fågeljäveln med ett par rejäla nypor havssalt. Släng dessutom gärna in ett par vitlöksklyftor och ett par kivsar färsk rosmarin i prutten på den så blir det extra gött.

Bon apetit!

Aftonblaskan rapporterar om den nya lyx-bohem-trenden. I vanlig ordning så är det en positiv rapportering om något nytt och spännande som alla såklart MÅSTE haka på. Personligen avskyr jag det. Trenden är nämligen vida utbredd här i Stockholm och har en näst intil pandemisk utbredning i innerstan. Var och varannan laroy-tjej springer numera runt i lädersandaler för 4000 spänn och sitt naturligt ruffsiga hår fixat med saltvattenspray för 350 kr flaskan. Den här tjejen är bara ett av många exempel. För något år sedan stod hon med kameltå och gned sitt kön mot någon välpolerad beach-hunk som en del av den kortlivade och genomvidriga gruppen Sunblock. Då var det skönt stek, st tropez, house och nya pengar som gällde. Men till slut hade den stekiga subkulturen förlöjligats i sådan bred utsträckning att inte ens de minst självaktande människorna vågade associera sig med den. Lösningen blev det som nu beskriv som lyx-bohem eller bohem-chic.

Precis som bilden vittnar om så är Carolina Gynning det stora affisch-namnet. Efter att ha insett att det inte direkt är pensionstryggande att ligga i någon sliten dokusåpa och idka petting med någon slemmig fransman på bästa sändningstid så tänkte hon om. Lösningen blev att måla pretentiös skitkonst, skiva en pissig blogg med konstiga färger och lägga upp Vice-inspierade mjukporrbilder på sig själv. För då var det ju konst, helt plötsligt. Och då var det inte längre billigt utan lite sådär härligt frigjort.

Man ska heller inte tro att den här trenden endast anammas av tjejerna här i Stockholm. Det finns en hel del killar som inte direkt varit sena att hänga på. Det rör sig om killar som på högstadiet spelade innebandy, gillade E-type och slängde in nördar i skåpet. Killar som numera går runt i slokig kavaj, lyssnar på Joy Division och babblar i mun på varandra hur fantastiskt det vore med en egen vingård i Provance. Inte en stekig vingård, märk väl, utan en lantlig sådan.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Men ord kan inte beskriva den avsky jag känner inför dessa människor. För jag kan inte låta bli att undra var de befann sig när vi andra stod med lera upp till naveln på Arvikafestivalen i slutet av 90-talet och drack pissig folköl. Jag undrar om de någon gång vaknat upp på en parkbänk med en kuk ritad i pannan, bredvid en bandare som fortfarande spelare NIN och Definitivt 50 spänn. Det retar mig på något vis att de här människorna försöker lägga vantarna på en livsstil till vilken de faktiskt inte har den minsta rätt. De har inte gjort de sunkiga hundåren helt enkelt. Och de ska verkligen inte få förknippas med saker som jag ser som synonymt med mina egna tidiga tonår.

Satan i helvete vad upprörande det är på något vis! Herregud. Kom tillbaka bratsen - allt är förlåtet! Säga vad man vill om brat-kulturen men den är i alla fall ärlig. Där är det raka rör - pengar och skumpa. Jag tar fan en brat framför de här vandrande oxymoronerna vilken dag som helst.


Dags för kampsång!

Komplex har vi alla. Tror jag. Eller jag hoppas det. En människa som inte skäms för någonting hos sin person bör enligt all enkelt logik vara helt outhärdlig att umgås med. Genom att identifiera andras svagheter så blir det lättare att uthärda våra egna. Jag har även märkt att komplex kommer och går. När jag var liten avskydde jag mina stora öron, jag var rädd för att jag var korkad och jag hatade min egen röst. Idag tänker jag inte på nåt av det där. Faktum är att jag numera vågar påstå att jag är smartare än väldigt många jag känner. Bara en sån sak. Samtidigt skaffar man sig nya komplex. Bland annat har jag utvecklat en nästan fobisk avsky för storeleken på mitt eget huvud. Jag upplever det som gigantiskt. Ser jag mig själv i profil så ser jag en pumpa på en tändsticka. Dessutom har jag börjat avskyr hur jag ser ut framifrån. Det finns liksom ingen som helt symetri, anser jag.

För att slippa tänka på sina komplex anpassar man sitt liv efter dem. Jag klipper mig tex aldrig i allt för snaggade frisyrer och jag stirrar aldrig rakt in i kameran. Fånigt jag vet. Därför var det ett ganska så vågat beslut då jag idag lät min frisör gå lös med trimmern på min hjässa. Nu sitter jag här med en nästan army-inspierad frisyr som på alla tänkbara vis framhäver storleken på mitt huvud. För att dessutom utmana min egen fåfänga och bräckliga självfötroende ytterligare så passade jag på att fota hela kalaset rakt framifrån.

Nu när det är gjort så inser jag att jag nog kan stryka två komplex från min lista. Så jävla hemskt var det ju inte. Skönt. Två borta, tusen kvar. Undra om det släpper helt någon gång? Och om det gör det, är det för att man äntligen blivit nöjd eller för att man givit upp alla former av högre ambitoner gällande sin personliga utveckling?

Äsch! Vilket trams att prata om sig själv såhär. Det här självreflektionerna ur sandlådan måste få ett slut.
Ge mig något roligt att skriva om. Jag har lite torka, nämligen.

Jag skrev precis ett långt och relativt menlöst inlägg. Sedan blev jag äcklad över hur jävla dåligt det var och suddade ut hela skiten. Därför summerar jag inläggetläget i twitter-form: Jag är full, ensam framför datorn. Utebliven utgång. Missnöjd med tillvaron och sugen på att knulla och ställa till med alla möjliga sorters djävulskap. Frågor på det?

Tänkte väl det.

Det firar vi med en låtjävel. Tänk om ni hittade en hemlig demokasett med Bruce Springsteen, Michael Jackson, Mick Jagger och Morrissey. Det vore ungefär lika stort som det här. Men vad fan bryr ni er om det?

Sitter och surfar runt på blaskornas olika sidor på jakt efter någon nyhet som kittlar mig lite. Det är dålig utdelning, minst sagt. Man märker att sommarpraktikanterna inte riktigt övergett redaktionerna ännu. Jag lyckades dock hitta den här till synes helt irrelevanta och menlösa nyheten. Typisk Klick-journalistik kan man väl säga. Men det som fasicnerar mig med den här Jordans nya pojkvän är att han är kusligt lik en väldigt aktuell diktator, inte sant? Tar man dessutom den här artikeln i beaktning så kanske man kan förså bakgrunden till Jordans val av lover. Även om det möjligtvis är ett undermedvetet sådant.

När folk glömmer sätta på mobilen, inte har facebook och uppenbarligen inte är inne på msn så känns det skönt att man med hjälp av bloggen kan sända ut röksignaler som bokstaverar: SÄTT PÅ MOBILEN!

Okej. Lördag natt. Eller söndag morgon om man ska vara petig. Jag är relativt onykter och precis hemkommen. Jag har ätit 4 cheeseburgare på McDonalds vilket gjort mig lättillamående. Min lägenhet ser ganska dyster och trist ut på bilden men utanför mitt fönster ser jag en fantastisk början till soluppgång med rosa moln, dimma och ett rådjur som käkar gräs ute på ängen.

Trots detta känner jag mig lite ledsen. Oklart varför. Det har helt enkelt varit en sådan kväll då ölen och vinet inte har den där avväpnande effekten som det vanligtvis har. Jag borde sova nu men jag vet inte om jag kan. Jag hoppas det går och jag hoppas den här odefinierbara obehagskänslan som kryper runt i min kropp har försvunnit när jag vaknar.

Ibland vill man ta en paus från sig själv, eller bli någon form av superhjälte som aldrig gör de misstag man själv gör eller som inte har alla de där dåliga sidorna man själv har. Men det går inte. Man får dras med sig själv.

Längtan efter en nacke vars doft jag tyvärr inte skulle kunna beskriva är just så påtalig nu att jag nog gör bäst i att rulla in mig i täcket och försöka tänka på något grått, menlöst, intetsägande och sövande istället.