- Southpaw Grammar -

Det finns ingen så genomvidrig generation som 90-talisterna. Eller Blondinbella-generationen som vi lika gärna kan kalla den. I 90-talisternas värld åker kunskapen i baksätet (eller bagageluckan) medan tyckandet intar förarposition. Det är viktigare att faktiskt tycka något, än att ha kunskap om det man tycker.

Ovanstående inlägg från ovan nämnda blondins blogg är väl ett typexempel på detta. Jag ska villigt erkänna att jag med någon slags machokistisk njutning läser hennes blogg. Hur som helst så ska nu den här människan skriva en bok. Hon har uppenbarligen tagit sitt personliga varumärke till en sådan nivå att en förläggare svalt all sin yrkesmässiga integritet och bestämt sig för att ge ut någonting som jag förväntar mig kommer landa i den lika generationstypiska chic-litt-genren (den är lättläst). Den som läser Blondinbellas blogg upptäcker ju dock snabbt att hon inte direkt är någon språklig ekvilibrist. Hon skriver, som så många andra 18-åriga tjejer, hyffsat - varken mer eller mindre.

Jag tillhör 80-talisterna. Vi har beskrivits som den allvarliga generationen. En generation som mest suckar åt Kristian Luuk. En generation vars humor snarare bottnar i djupt allvar än någon slags ironi. Vi är produkten av det samhälle som 40-talisterna byggde upp. Survival of the fittest kan ses som ett ledord och betyder i modern praktik att om du inte klipper dig och skaffar dig en fräsig exmaen, så får du ett liv konstituerat av treskift, mentolcigg och småstadslägenhet med svart skinnsoffa. Vi värdesätter kunnandet, i mångt och mycket. För mig som 80-talist är det därför förbluffande hur man kan ge sig an ett projekt utan att besitta de verktyg som behövs för att genomföra projektet bra och med värdighet. Jag skriver hyffsat. Jag skriver dessutom betydligt bättre än Blondinbella. Men någon författare, det är jag inte. Inte än, hur som helst.

Faktum är att jag skulle få svår ångest, om någon uppmanade mig att skriva en bok. Jag är inte redo. Och Blondinbella, är verkligen inte redo. Men det skiter väl hon i. Anledningen till att hon gör det är att Blondinbella, med största sannolikhet, inte kunde bry sig mindre om huruvida boken blir bra eller läsvärd. För henne handlar det hela om att hon får ge ut en bok, vilket i sin tur för med sig en ökad social status, och DET är det viktiga. Det är det som betyder mest för 90-talisten. Inget annat.

Hon nämner även glatt att hon ska sammarbeta med någon redaktör under själva processen. Tro jag det! Jag vet inte vad det är för själlöst förlag som gått med på det här projektet men jag vågar gissa att förlagets redaktörer inte direkt slogs om vem som skulle få ta hand om det här uppdraget. Det luktar nämligen rejält med övertidsarbete och en enorm åtgång av överstrykningspennor.

Boken kommer såklart bli helt värdelös, det kan vi nog alla enas om. Men likväl är det provocerande. I stunder som dessa får jag dock försöka lugna mina nerver genom att tänka tillbaka på vad en vän sa till mig för någon dag sedan (då jag även då oroade mig för 90talisternas framfart). Han påminde mig nämligen om att vi 80-talister har alla förutsättningar att bli den betydande generationen och på så vis stänga ute 90-talisterna - precis som 40-talisterna gjorde med 50,60 och 70-talisterna. Så hör upp alla 80-talister! Plugga på, läs böcker, skriv tentor, köp tidningen! Gör allt som står i er makt för att se till att den här genomvidriga generationen förpassas till att bli en parentes i framtidens historieböcker.

Nu ska jag packa ihop en matlåda. Jag gjorde en helt förträffligt god rödbetssallad ikväll. Faktum är att jag är jävligt bra på att laga mat. Men någon kock, det är jag inte. Hajar ni?

Trackback-URL för detta inlägg: